I torsdags hade jag lite förvärkar. Trodde inte att det skulle bli något av dem, men så fel jag hade! Runt 5 på kvällen ringde jag Jens och sa att om vi skulle köpa en overall till bebis så skulle vi nog göra det i kväll, för nu kunde det nog vara dags! Han kom hem och han började laga en köttgryta och jag städade garderober. När grytan puttrade åkte vi ner på stan och letade overall. På både Lindex och HM kom det värkar och jag vred mig i lite konstiga ställningar. Undrar vad folk tänkte?:) Hittade tillslut en söt overall som vi ville ha.
Hemma igen så åt vi lite köttgryta och sakta men säkert började det sjunka in att vi inom kort skulle ha en bebis hos oss! Vi drog i gång bastun och satt där en stund. Det var skönt att vara där och jag kunde ta värkarna lättare. Runt kl 22 började jag ringa runt för att berätta att det snart var dags för bebis. Jag hade ju fått stränga order om att höra av mig när det var dags, och det var det ju nu. De tyckte jag var lite knäpp som inte åkte ner till BB när de hörde mig kvida och flämta mig igenom värk efter värk. Syster var själaglad, mamma var orolig och sa ”åk ner, det är inte så kul att föda i bilen”, Linda pratade i falsett och grät och pappa var yrvaken och nog lite chockad.
Jag ringde till BB och förklarade läget. Nu hade värkarna börjat göra ganska ont och jag trodde det var dags. BM sa efter en värk ”Det där var en kort en va?” ”En kort? Nej! Det var typ den längsta jag haft hittills!” Hon sa att jag var i början av värkarbetet och att jag skulle avvakta några timmar till, men att jag absolut var välkommen ner om jag ville. När vi lagt på bröt jag ihop. Jens trodde att jag grät för att det gjorde ont men jag snyftade fram att jag trodde att jag kommit längre, att det snart var färdigt! Han tröstade och vi lade oss på soffan för att försöka vila lite. Men det var omöjligt att ligga ner när värkarna kom, inte kunde jag sitta heller. Vred mig som en mask vid det här laget, innan så hade det hjälpt att jag rullade på höfterna och sträckte på mig. Vankade runt i ca en timme medan Jens sov och samlade lite kraft, sen väckte jag honom och han hjälpte mig genom några värkar. Jag hängde runt hans hals, han masserade min rygg och pratade uppmuntrande med mig. Tack vare honom så klarade vi oss igenom ca 1,5 timme till hemma!
Sen ringde Jens BB igen när jag sagt att jag inte klarade av mer, var så orolig för bilfärden. Vi bor bara 2 minuter ifrån men jag hade ju inte kunnat ligga eller sitta hemma, hur skulle jag då klar mig i bilen?! Jag placerade mig hängandes över baksätet ner mot skuffen och det gick faktiskt bra! Värkarna kändes lättare att ta sig igenom och när jag sa det till Jens undrade han om vi skulle ta en extrasväng innan BB. ”Måste ner först, är det långt kvar så kan vi åka en bit till”. Vet inte hur vi tänkte med säkerhet där riktigt!;) Kl var runt 00.45 när vi kom ner och efter ca 15 min så kom BM-Ulla och tittade hur mycket jag var öppen. ”Oj, ni har jobbat på bra hemma! Du är öppen 7 cm!” Vilken lättnad det var att höra!
Nu fick jag lustgas som smärtlindring och jäklar vad bra det var! Tog bort de värsta topparna av värkarna som var outhärdliga. Nu är min tidsuppfattning ganska luddig (läs obefintlig) men vips så var jag öppen 10 cm och alltså redo för förlossning. Och vips så hade jag fött barn! Jens: ”Jossa, vi har fått en son!” Jag: ”Va? Har vi?!” Jag hade helt gått in in mig själv under förlossningen och lustgasen påverkade också så jag var bara fokuserad på att föda, hade inte en tanke på att när jag fött, så skulle vi få vår efterlängtade bebis! Det blev som sagt en son, som jag känt hela tiden, men inte vågat ställa mig in på!
Han förde ett herrans liv, skrek redan innan hela huvudet var ute! Personalen var jätteimponerade av att allt gått så fort och att jag varit så duktig, och undrade om jag verkligen var förstföderska!:) Jag gick inte söder något, som jag oroat mig för det i onödan! Jens klippte navelsträngen och vi fick kika på moderkakan. Jäkligt häftig, detta livets träd!
Sedan fick vi vara själva med Jack ett tag och bara mysa, äta frukost och försöka få igång amningen. Efter det så var det dags för vägning och mätning. Han vägde 3715 g och var 52 cm lång och föddes 03.22. Han har ett väldigt speciellt öra, (det var efter det som han fick sitt namn,) som om någon tagit en liten tugga ur det. Inte svårt att tänka sig om någon skulle vilja göra det, för han är så himla söt! Vi stannade 2 dagar på BB och fick så småningom kläm på allt från amning till badning! (Badet gillade han verkligen, slappnade av totalt och bara njöt!) Nu har vi kommit hem och nu börjar resan på allvar! Vi är så kära i vår lilla bebis som är den finaste lilla killen i hela världen!
