Ett lugn har infunnit sig i min mage. Akrobaten har tagit semester och gästspelar endast med trumvirvlar, sömniga sträckningar och smekningar med armar och ben. Att dra tårna tvärs över mina revben så att jag börjar skratta för att det kittlas så, är något som bebis lärt sig.:)
Pluggar konsten i att föda, och det verkar ju inte så farligt. Intalar mig att jag ska var lugn och andas och inte spjärna emot så kommer allt att gå såå bra! Japp, det tror jag stenhårt på, för det låter ju helt logiskt. (Undrar bara om logiskt är sättet jag kommer att tänka på när det väl är dags.)
Jens och jag boar nog, omedvetet, eller har vi lite panik kanske? Det började med att Jens skulle börja dricka smoothies på morgonen innan gymmet och slutade med att vi ska göra om i badrummet och köpa ett ritbord till mig. Ingen aning om vad som hände, men bra blir det nog till slut!