Rädslor är nog något som alltid förändras utefter vad man går igenom. När jag var 7 år var jag rädd att en elak häxa skulle hälla gift i halsen på mig om jag somnade med munnen det minsta öppen. (Det gjorde jag säkert ändå men det hände aldrig.) När jag var 14 år var jag rädd att gå till skolan för att kanske möta David i skolkorridoren och bli spottad i ansiktet. (Det gjorde jag eftersom vi var klasskompisar men det hände aldrig att han spottade igen.) När jag var 27 år var jag rädd för att föda barn. (Det har jag gjort nu och är inte längre rädd för det.) Nu är jag rädd att det var dumt att inte lägga bud på det trygga huset i Hejdeby. Det kanske var menat för oss? Fast magkänslan säger att det inte var det. I dag hittade jag ett nytt hus och i skrivande stund är DET huset rätt för oss. Att behöva ta stora beslut med en gnutta tidspress och massa drömmar nafsande i hasorna är jag rädd för just nu.
Andra som bloggfestar: