Äta bör man, annars dör man. Ett motto som följt mig hela livet. Nu börjar synen på mat bli lite bättre, oundvikligt när sambon i princip är kock :)Men att gå ut och käka lunch med mig är hopplöst. Jag har huvudet nere i tallriken och tittar inte upp (eller för den delen pratar med någon) för ens det är tomt på tallriken/magen är mätt. Syster pikar mig alltid för det. Jag är nog som värst när jag lunchar med henne, för då släpper jag alla tankar på mina food manors och bara äter! Har alltid kunnat stoppa i mig vad som helst utan att det påverkar vikten. (Förutom den gången jag var ihop med en kille som var snäppet värre än mig på den fronten. Efter X antal månader och hamburgare hade jag lagt på mig hela 80 kilo. Från 50 kilo!) Under graviditeten med Jack åt jag mycket mer än vad jag behövde (äta för två tog jag på allvar) och gick upp i vikt. Den var nästan återställd på så när 3 kilo innan jag blev gravid igen. Tänker inte göra om samma tabbe denna gång, här ska det tränas så länge kroppen orkar med. Dels för vikten och dels för att det gör gott för kroppen och min arma rygg!
Andra som bloggfestar: