Jag är döpt och kristen, som så många andra. Men om jag kallar mig kristen? Nope. Tror på Gud som allsmäktig? Nepp. Tror istället på en blandning av öde och inverkan av egna val. (Kanske är det ödet som styr våra "egna" val?) Allt händer av en anledning och jag försöker se någon mening med det. Samtidigt har jag respekt för religioner, samtidigt som de skrämmer mig. De kan tolkas på så många olika sätt, till olika fördelar. Men egentligen är det inte religionen i sig, utan människan bakom som tolkar och gör "i Guds namn". Äh här kan man ju snurra in sig i oändlighet så jag stoppar här.
Andra som bloggfestar: