Alltid när jag får något nytt att sätta tänderna i blir jag peppad och kan inte vänta att få köra igång. (Fy fasiken vad kul, jag ska göra en familjefotografering!) Men alltid, förr eller senare, kommer känslan av att jag inte kan. Att ett misslyckande är garanterat och att personer i slutändan kommer bli besvikna på resultatet. Peppen jag känt är som bortblåst och flera gånger rinner allt bara ut i sanden tillsammans med undanflykter. (Hej det är jag, skulle du kunna göra ett fotojobb ist för mig, har tyvärr fått förhinder.") De gånger jag genomför mitt åtagande har det alltid varit ångest och magknip inblandat, men alltid slutat himla lyckat! Jag klankar ner på mig själv när jag egentligen vet att jag kan. Misstron är en slug jävel som nästlar sig in och fräter sönder allt vad kreativitet och utveckling heter. I går fann jag ett mantra som jag ska använda när jag försöker förstöra för mig själv; Visst ska jag. Visst kan jag. Jag ska ta plats!