Morgonen började med att Jason och jag gjorde oss respektabla. Jag har börjat med någon slags snebena för att få den sk frisyren att fungera utan att behöva strypa dem med en tråkig hästsvans. Hepp vad pepp jag är!
Jason var söt som en polkagris in sin vintage onepiece. Den blev hans för en guldpeng på Kupan, ett helt fantastiskt fynd tycker jag. Jens muttrade: "Jahaja Jason, så du är rosa idag".
Visby bjöd på ett grått men väldigt friskt och härligt höstväder. Tänk att jag inte saknar det minsta att bo innanför den där gamla muren. Kan faktiskt tänka mig att flytta lite längre ut på landet, gärna med hav och skog som närmsta grannar.
Promenerade hem till David, Maria och Roy för morgonfika. Åt hembakat bröd med färskost, fina marmelader, rökt te med en sovande Sixten på magen. Sara och Fredrik, som är mamma och pappa till lille Sixten, var också där och blev bestulna på sin fina ostbåge ett tag. Drack kaffe ur så himla fina (och självklart svajndyra) koppar. Det är såna man får önska sig i present när man fyller jämnt. (Typ när man fyller trettio. I januari. Tjugohundratolv. Så, nu har jag hintat färdigt.)
Det skiljer fyra månader mellan Jason och Sixten och lika många kilon. Det var första gången som de ordentligt hälsade på varann och självklart skulle den ena bräcka den andra. Sixten visade sina karatesskills och Jason körde arga-leken. En alldeles perfekt dag och vi bestämde att vi ska ta morgonfika redan nästa vecka igen. Can't wait!