Kan ni förstå att det är sex månader sedan den här lilla killen med de stora ögonen hade tröttnat på livet i min mage och bara ville UT? Från att se bekymrad ut med en liten rynka i pannan när han var nyfödd till att nu flina upp sig så fort man tittar på honom. Han är någorlunda stadig nu och kan sitta själv i lekpoolen åtminstone, han äter mosad men ändock fast föda, är kittlig och älskar att sprätta runt i gåstolen. Tänk, ett halvår, det är stort!